Blogbypa flyttar

Pride, ragnbågsparad, kärlek, feminism, pa sandberg, skribent, bloggare, fotografDu har väl inte missat att bloggen byter plats ock domän. Numera finns den på http://www.bypa.se. Där hittar du t ex senaste posten Kalla inte min dotter slampa!
Ifall du nu skulle ha missat den.

Rättning ock flyttning, alltså. Ses på bypa.se!


Vi ock dom – in the name of love

pride-14En tjugo minuter lång prideparad på en storgata man tillryggalägger på fem minuter. I lilla Växjö. En härlig kärleksmanifestation från höger till vänster, uppifrån ock ner. Det är duktigt. Ock skojigt. Representanter från alla håll hand i hand för en kärleksfullare värld. Eller vänta lite. Det där sista var inte sant.

Jag har längtat efter den här paraden. Många har säkert längtat mer än jag. Längtat att få gå, paradera, manifestera, visa upp ock vara stolta. Ock det är ett praktfullt arbete att samla socialdemokrater, vårdförbundare, fotbollsspelare, kriminalvårdare, pedagoger, präster, RFSL:are, moderater, feminister ock en hel massa grupper för kärleken, var ock en för sig i samma parad.

Var ock en för sig?

Kanske behövs det lite struktur, mallar ock ordning med reda i ett regnbågståg, men jag kan inte hjälpa det; det skaver lite. Kärlek ock sexuell läggning har inget med partitillhörighet att göra. Inte ett skit, faktiskt. I äkta kärlek behövs ingen annan grupptillhörighet än just kärleken. I kärlek finns inga såna gränser. Kärlek ska inte vara en fråga om åsikter eller yrkesval. Bevistar jag ett bröllop skiter jag i hur brudparet röstar. I valdebatten rör det mig föga vilka debattörerna knullar med.

Att önska sig Bo Frank och Åsa Karlsson Björkmarker gående hand i hand i paraden, eller en macho hockeyspelare som håller armen om en rosafjollig estet genom storgatan är kanske vågat. Men varför inte låta österspelarna beblanda sig med sjuksyrror och lärare? Polisuniformer, gothrockar ock prästkragar i en enda röra. Framförallt prästkragar. De hade röjigaste karnevalstämningen i hela tåget, prästerna. De hade kunnat smitta av sig på de andra med sina sånger, skratt ock såpbubblor.

För det finns en risk. Det gör faktiskt det. Att pridefestivalen blir ett populistiskt jippo där partier ock organisationer får vara PK ock visa upp sig. Det vore jättesynd. För det här spektaklet är jätteroligt. Ock jätteviktigt.

Ock jag är både tacksam ock imponerad av er som står bakom det här. Ni ska vara stolta. Jag får inte glömma att skriva det. Verkligen inte.

Puss!

 

Ps. Den här bloggen byter plats ock finns från ock med nu på http://www.bypa.se. Gå in där ock gilla så missar du inget.

Puss gen!

/


Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting…

Ibland är ingenting det mest effektiva du kan göra.

20140407-085835.jpg


Brev från Runnagården

brev”Skriv och ring så mycket du vill, men lova att du aldrig nånsin ringer påverkad, för de skriver ner allt här, så då kommer jag aldrig från den här ”fängelsehålan”. 

Det var inte till mig. Brevet från ”fängelsehålan”. Det fanns här hemma när jag flyttade in. Det hade gömt sig bara. Över ett hyllfäste ovanför besticklådorna hade det krupit in ock lagt sig. Där under diskbänken med hack i, som om någon slagit i den med hammare. Där låg brevet. I väntan på vaddå..?

Det var omsorgsfullt skrivet, på tjockt papper med en grön blomma ritad på framsidan. Från Anna på Runnagården.

Runnagården.

Där hamnar ”dom där”. Kvinnorna som krökar. Eller knarkar. Eller som har psykiska störningar. Eller som är våldsamma. Eller lite av alltihop…

Jag läser ingressen på LVM-hemmets hemsida en gång till: ”Runnagården i Örebro är ett hem för kvinnor med alkohol- och/eller drogberoende. I målgruppen ingår kvinnor med psykiska störningar, utagerande kvinnor och gravida…”  Ock jag tänker, att de har lyckats bunta ihop det mesta i den där ”målgruppen”. Same same but different, eller?

Sen läser jag brevet igen. Anna, som skrivit det, är ingen ”målgrupp”. Hon är en människa. Med problem. Ock med hjärta:

”Hej Rasmus!

Ja, fan vilket helvete livet kan va’, rent ut sagt. Har just genomlidit mitt livs värsta vecka nånsin. Först allt kring dig; har varit så ledsen, sårad, kränkt men också fruktansvärt orolig (ja, rent av av livrädd) för dig. Jag fattar väl innerst inne att du inte menar allt du sagt, annars hade jag ju inte försökt nå dig o få dig att ändra ‘kurs’ gång på gång.

Än finns jag kvar, men då får du ta tag i ditt liv nu!! annars måste jag tyvärr gå…

Skriv och ring så mycket du vill, men lova att du aldrig nånsin ringer påverkad, för de skriver ner allt här, så då kommer jag aldrig från den här ”fängelsehålan.

Jag hoppas verkligen att du lyckas bryta och lägga in dig för att bryta och få behandling. Du är verkligen värd ett mycket bättre liv!! Du är ju, när du är Rasmus, en helt underbar man, älskare och vän och jag längtar sig himla mycket efter honom!

Puss o kram

hälsningar

Anna”

Tänk så olika liv kan vara. Same same. But different.

Ock Anna ock Rasmus. De heter inte alls så. Egentligen.

/

 


Karlsons klister ock kaffe

Karlsons klister

Min farfar lagade saker. Långsamt ock noga. Folkskolelärare och akademiker var han. Ock mycket händig. Så inget slängdes. Ock inget lagades slarvigt. Det låg något meditativt över alltihop. Men just det ordvalet hade han nog fnyst åt, farfar.

Han pratade aldrig om det. Om ordningen ock redan. Om tillvaratagandet ock lagandet. Han pratade inte så mycket över huvud taget. Men när han gjorde så lyssnade man. Han hade pondus ock ingav respekt. Ock så var han snäll. Men han fyllde inte luften med tomma ord. Så när han pratade, då visste man att det var viktigt, genomtänkt ock antagligen lärorikt.

Men han pratade aldrig om ordningen ock lagandet. Ändå var det där, hos honom, jag lärde mig allt om struktur. Jag planerar fortfarande ordningen i skåp ock lådor på samma sätta som han organiserade sin snickarbod. Ock jag limmar fortfarande fast hornen på noshörningen som trillat i golvet. Med Karlsons klister. Precis som farfar.

Inte för att allt var bättre förr. Men det rofyllda i att sitta stilla, koncentrerad på en liten uppgift. Som en noshörning i trä. Med avslaget horn. En noshörning som farfar redan limmat en gång för längesen. Det skänker frid. Så jag sitter där med mitt lim. Ock med mitt kaffe. Och jag tänker. Att så hade farfar aldrig gjort. Han hade lagat noshörningen.

Sen hade han druckit kaffe.

/


Dans. En synd, trots allt?

dansx4-litenDet finns grejer som inte vill vara med. Som gör motstånd. Där gudarna liksom på olika sätt verkar vilja tala om för en, vänligt men bestämt, att det där ger du fan i. Dans är en sån grej.

Det handlar ju om rädsla, egentligen. Eller ren jävla skräck. Du vet, det finns vissa saker som bara ter sig jättehemska. Som helt irrationellt verkar vara obeskrivligt farliga. Ormar. Vatten. Spindlar. Mörker. Gäddor… Egentligen inga farligheter alls. Men ändå. Jag har haft några sådana i mitt vuxna liv. Spindlar. Höjder. Och dans.

Det är klart att det står för något. Med risk för att låta freudiansk så är jag säker på att rädslorna, de oförklarliga irrationella, är symboler för något inom oss själva, något där i det mörka bråddjupet som vi helst undviker att titta ner i. Spindelskräcken hanterar jag idag. Ock höjdskräcken börjar jag få bukt med. I båda fallen genom att hantera andra delar av livet, sånt som handlar om mig själv.

För jag trodde jag var modig. Modig ock självsäker. En som som vågade mer än många. Som vågade ta kliven, gå min egen väg, hoppa utan skyddsnät. Du ser kopplingen, va? Jag var inte så stursk som jag trodde, och trots att jag ofta tog de där kliven i livet ock gick min egen väg, så var jag skiträdd. För det som folk brukar vara rädda för. Egentligen. Rädd för att inte duga. Inte vara älskad. Rädd för vad andra skulle tycka och säga. Det kunde jag naturligtvis inte erkänna, det hade raserat min självbild (vilket den ju såklart gjorde till slut), utan istället riktade sig rädslan åt annat håll, symboliskt, som för att ge mig en chans att förstå.

Jag förstod. Till slut. Ock här och nu är stupen inte så farliga. Mardrömmarna handlar inte längre om att falla, och tanken på att sväva fram genom luften eller hoppa med fallskärm på ryggen lockar fram leenden av välbehag istället för kalla kårar.

Precis så har det varit med dans. Jag kan dansa ensam. I regnet. Eller med min dotter. Men vanlig jävla hopp ock studsdans på krogen, meditativa afrikanska rörelser i grupp eller koreograferade steg på en scen. Allt ha varit förknippat med illamående. Konstigt. Jag menar, jag står på scen. Pratar och sjunger inför folk. Spelar teater, gör bort mig ock utsätter mig för folks tyckanden. Så länge jag slipper dansa.

Så när det nu händer, att hon dyker upp, hon som tjatar om en tur på dansgolvet, ock jag efter en lång stunds övertalning där i nattsuddet tänker att det är dags att ta ett nacksving på den där rädslan, när det nu händer, ock jag ger mig hän och följer med mot dansgolvet, och kvinnan som övertalat, just där, just då, precis innan vi når dansegolvet, trillar baklänges ock slår sig medvetslös mot det hårda golvet. Då, när ambulansen lämnat haket med min tilltänkta moatjé, då tänker jag att det var nog inte meningen.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad dansfobin står för, men uppenbarligen är jag inte mogen att få reda på det än. Jag kanske provar igen om en tio år eller så. Men då ska det fan i mig vara tango.

Tills dess kan jag testa att hoppa från femman Det har jag inte vågat på länge.

/


Inte riktigt här

Jag är inte riktigt närvarande. Platsen jag befinner mig på är inte riktigt där jag är. Tankarna fladdrar och far och vill iväg. Någon annanstans. Här stannar de inte.

Tankarna handlar om rötter och växtkraft. Om jobb och visioner. Om kärlek och längtan. Om ett liv som är mitt, ungefär som det jag har, men med en liten twist, liksom. Jag är nöjd. Nöjd och lycklig. Och tacksam, tro inget annat. Jag är bara inte här. Inte idag. Blå fläckar syns på himmelen och solen kämpar sig igenom. Ovant, tycker solen. Den har inte lyckats bryta igenom så mycket på ett tag.

Jag tycker också att det är ovant. Ljuset. Det är ovant och det drar. Det vill dra mig till sig, och jag vill så gärna låta mig dras med. Men jag står här. Mina fötter står här. Mina ögon tittar ut genom fönstret. Mot ljuset. Det fortfarande kalla men så vackra. Livgivande. Och jag tänker på kärnan jag satte i jord i höstas. Kärnan som inte givit minsta livstecken på hela vintern, men som fått stå kvar i köksfönstret. Och nu, plötslig, spricker den. Rötter tränger sig fram mot krukans glasväggar, och jag kan skönja en grodd inne i sprickan. Det fanns där inne, trots allt. Livet. Det behövde bara lite tid. Och tålamod. Och kärlek.

Jag tittar ut genom fönstret. Det är inte alls det jag är här för att göra. En man cyklar förbi på gatan. Han har röda byxar. Lysande röda byxor och röda skor. Sånt inger hopp.

/


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 472 andra följare

%d bloggare gillar detta: