blogbypa

Vi skulle lära oss skrivstil i skolan. Eller egentligen inte. förresten. Vi skulle lära oss den där nya 70-talsskrivstilen utan krusiduller och vars enda antydan till nåt skrivstilsaktigt var små löjliga linjer och bågar – ibland – mellan de raka och skittråkiga bokstäverna. Jag vägrade.

Min farfar var folkskolelärare. Han visste att skriva vackert. Sirligt men läsligt. Med båda händerna. Jag försökte snappa upp en del. De gammeldags bindningarna. Lutningen. R:en som ser ut som ett par alptoppar, de indragna s:en med knappt märkbar övre båge, rundade versala E, stora J med överliggare och öglor i djupstaplarna på y, j och g. Inte skrev jag lika vackert som han. Och inte klarade jag den gamla stilen fullt ut. Men den nya skolöverstyrelsestilen var ju så bedrövligt ful.

Så jag försökte skriva som farfar. Det gick naturligtvis inte för sig, och fröken markerade med rödpenna. Men jag kände mig inte ens trotsig, inte det minsta rebellisk. Skrivreformen var ju erbarmlig och stilen likaså. Inte fan kunde någon vettig lågstadieelev följa såna direktiv med hedern i behåll, verkar jag ha tänkt. Och min snälla, tjusigt leende och mycket bestämda fröken (som för övrigt är lika tjusigt leende fortfarande idag) sa ifrån som hon skulle. Men mitt lilla uppror mötte nog inte så stort motstånd som jag kanske vill minnas. Jag tror fröken höll med i mjugg. Hon som, efter vad jag hört, trotsade ett annat SÖ-påbud, nämligen det att inte lägga vikt vid multiplikationstabellen. Hon lade stor vikt vid den, och är det någon kunskap jag haft stor nytta av, som jag använder varje dag så är det den. Tack för det!

Trots är bra. Trots är karaktärsdanade. Trots är tecken på egna initiativ och förmåga att tänka själv. Så när min dotters skolpedagoger ibland påpekat att hon gärna ifrågasätter saker i skolan har jag aldrig bannat henne. Att ifrågasätta är inte alltid bra, men det är ett gott tecken. Hon kunde ifrågasätta avsaknaden av handskrivning i skolan, tycker jag. Kanske tycker hon det också, för hon beundrar min skrivstil, tycker att den är jättevacker. Det är den inte. Min farfars skrivstil var jättevacker. Men så var han noggrann också. Och han skrev mycket. Med Penna. Och med båda händerna.

/

Den unga tjejen med de stora solglasögonen kommer springande runt hörnet. Jag ser henne inte förrän hon tjoar till och greppar tag om den gamla damens axel, den gamla krokiga damen som jag just passerat. Hon stapplar sig fram med hjälp av rullator och har också passerat runt det där hörnet, om än i mycket saktare mak.

Tjejen ser ut att vara i 20-årsåldern. Snygg, modern, med långt svart hår och, som sagt – och precis som jag, stora mörka solglasögon. Den äldre kvinnan ryggar förskräckt vid den hastiga fysiska kontakten, och jag gör mig vaksamt beredd att ingripa. Jag saktar in och går med blicken riktad bakåt, mot händelsernas centrum.

-Här, du glömde din kasse, säger den yngre kvinnan och börjar trycka ner en välfylld tygväska i rullatorns förvaringskorg. Kanske är det dagens inköp, helgens mat, vad vet jag. Det hela går ganska fort. -Oj, säger den äldre kvinnan och tittar på när hon med solglasögon gör plats för den glömda kassen.

Det hela går fort. När tygkassen är på plats ler den unga flickan med hela ansiktet, ger den äldre en blick utan att ta av sig glasögonen, innan hon klappar henne på samma axel som hon nyss greppat, och vänder sig om och skuttar tillbaka och försvinner bakom samma hörn hon kom ifrån. -Ojojoj, säger kvinnan med rullatorn, som om hon inte riktigt hunnit fatta vad som hänt.

Jag har stannat till och släppt garden. De stora solglasögonen är borta, och jag tänker att hade hon sprungit häråt hade jag greppat tag i hennes axel – precis som hon gjorde med den gamla damen – och gett henne en kram. Kanske hade hon blivit lika förskräckt som hon, innan hon känt den ärliga värmen och välviljan i famntaget. Rätt åt henne, i så fall.

Jag ler mitt gladaste fredagsleende, som man gör när man sett nåt som muntrat upp hjärtat. Damen kickar igång rullatorn, gasar försiktigt med handtaget innan hon sakta axar upp och går i min riktning. Mig lägger hon inte märke till, och för ett ögonblick ser hon ut som en tant hämtad ur Kalles klätterträd.

Bakom mina solglasögon ler jag. -Detta är en bra dag, tänker jag och visslar lite knaggligt på signaturmelodin till det gamla barnprogrammet. Alla som provat vet att det inte låter sig enkelt göras.

/

Djupt nedsjunken i soffan tittar jag på det trevliga TV-programmet där två lag tävlar mot varandra i kunskap. Jag tävlar också. På låtsas. Det är skojigt att testa sina kunskaper. Ibland blir det musik. Det är inte lika skojigt. Varför känns det som att musikanterna spelar var för sig, inte tillsammans? Jag får lust att dra i nödbromsen.

Jonas Åkerlund svänger

”Jazz, det är att vara lite före eller lite efter takten.” Fritt citerat. Vem som sa det har jag glömt. Men det träffar lite rätt. Slagverket eller basen som drar lite i musiken, som får den att leva. Inte bara pulsen som får foten i vicka i takt antingen man vill eller inte. Det kan den göra till marschmusik också, och säga vad man vill om marschmusik, men svänger gör det inte.

Det är svänget som är jazz. Det är ingen musikstil, ingen genre. Pop och visor kan också vara jazz. Det är en känsla. Och ett sätt att spela. Visst, musik handlar om mer än så. Sångare kan spruta av energi och starka texter kan få mig att skratta och gråta. Och musiken kan vara mer eller mindre svår. Musiker jag känner får orgasm när andra spelemän gör avancerade manövrar eller tar kluriga ackord. Andra gillar den gitarristen som slår hårdast på strängarna. Det finns många sätt att skapa dynamik, skönhet, kraft i musik. Men det är inte vad det handlar om här.

Här handlar det om att spela tillsammans, om att lyssna. Med hela kroppen. Att vara i det, att carp diema utav bara helvete. Svänga! Laleh och Timbuktu gör det, liksom Pink och U2. Magnus Uggla gör det inte. Jakob Hellman med Sveriges bästa pop-platta genom tiderna svänger. Michael Jackson svängde. Rolling Stones? Nja… First Aid Kit svänger. Och Tom Waits! Niklas Strömstedt svänger mer än Tomas Ledin. Cornelis svängde som fan. Och Jimi Hendrix. Och Aerosmith.

Ale Möller svänger

Thåström svänger men inte Plura. Mozart svänger mer än Beethoven, men all klassisk musik måste svänga. Lyssna på ett själlöst framförande av Eroica eller Mozarts Requiem, och jämför med ett där dirigenten fått musikerna att spela tillsammans så fattar du vad jag menar. (I skrivande stund lyssnar jag febrilt på Swedish House Mafia för att få med dem i uppräkningen. Men jag vet inte, en del musik förstår man bara inte alls…)

Groovet i Melodifestivalen är skralt (även om popsnören som Danny Sudoku och Sarah Down Fire ju har det i sig) men det är väl inte just det som grejen, kanske. Och det är nog inget fel på orkestern i det där TV-programmet. Inte när de gör sin grej. Men här, där de ska göra andras, verkar de liksom lite för upptagna med att spela själva för att kunna lyssna på vad de andra i bandet sysslar med. Och då svänger det liksom inte…

Och så ett litet test. Klicka på länken och lyssna. Hårdrock. Kiss. Inget krångligt. Mycket fotbollskör och inte alltför många ackord. Men mycket trummor. Håll takten med fingrarna och känn in den. Känn hur trumslagaren pumpar in slagen med en liten, liten släpning. Fan vet om det inte är lite jazz ändå.

/

/