Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting…

Ibland är ingenting det mest effektiva du kan göra.

20140407-085835.jpg


Brev från Runnagården

brev”Skriv och ring så mycket du vill, men lova att du aldrig nånsin ringer påverkad, för de skriver ner allt här, så då kommer jag aldrig från den här ”fängelsehålan”. 

Det var inte till mig. Brevet från ”fängelsehålan”. Det fanns här hemma när jag flyttade in. Det hade gömt sig bara. Över ett hyllfäste ovanför besticklådorna hade det krupit in ock lagt sig. Där under diskbänken med hack i, som om någon slagit i den med hammare. Där låg brevet. I väntan på vaddå..?

Det var omsorgsfullt skrivet, på tjockt papper med en grön blomma ritad på framsidan. Från Anna på Runnagården.

Runnagården.

Där hamnar ”dom där”. Kvinnorna som krökar. Eller knarkar. Eller som har psykiska störningar. Eller som är våldsamma. Eller lite av alltihop…

Jag läser ingressen på LVM-hemmets hemsida en gång till: ”Runnagården i Örebro är ett hem för kvinnor med alkohol- och/eller drogberoende. I målgruppen ingår kvinnor med psykiska störningar, utagerande kvinnor och gravida…”  Ock jag tänker, att de har lyckats bunta ihop det mesta i den där ”målgruppen”. Same same but different, eller?

Sen läser jag brevet igen. Anna, som skrivit det, är ingen ”målgrupp”. Hon är en människa. Med problem. Ock med hjärta:

”Hej Rasmus!

Ja, fan vilket helvete livet kan va’, rent ut sagt. Har just genomlidit mitt livs värsta vecka nånsin. Först allt kring dig; har varit så ledsen, sårad, kränkt men också fruktansvärt orolig (ja, rent av av livrädd) för dig. Jag fattar väl innerst inne att du inte menar allt du sagt, annars hade jag ju inte försökt nå dig o få dig att ändra ‘kurs’ gång på gång.

Än finns jag kvar, men då får du ta tag i ditt liv nu!! annars måste jag tyvärr gå…

Skriv och ring så mycket du vill, men lova att du aldrig nånsin ringer påverkad, för de skriver ner allt här, så då kommer jag aldrig från den här ”fängelsehålan.

Jag hoppas verkligen att du lyckas bryta och lägga in dig för att bryta och få behandling. Du är verkligen värd ett mycket bättre liv!! Du är ju, när du är Rasmus, en helt underbar man, älskare och vän och jag längtar sig himla mycket efter honom!

Puss o kram

hälsningar

Anna”

Tänk så olika liv kan vara. Same same. But different.

Ock Anna ock Rasmus. De heter inte alls så. Egentligen.

/

 


Karlsons klister ock kaffe

Karlsons klister

Min farfar lagade saker. Långsamt ock noga. Folkskolelärare och akademiker var han. Ock mycket händig. Så inget slängdes. Ock inget lagades slarvigt. Det låg något meditativt över alltihop. Men just det ordvalet hade han nog fnyst åt, farfar.

Han pratade aldrig om det. Om ordningen ock redan. Om tillvaratagandet ock lagandet. Han pratade inte så mycket över huvud taget. Men när han gjorde så lyssnade man. Han hade pondus ock ingav respekt. Ock så var han snäll. Men han fyllde inte luften med tomma ord. Så när han pratade, då visste man att det var viktigt, genomtänkt ock antagligen lärorikt.

Men han pratade aldrig om ordningen ock lagandet. Ändå var det där, hos honom, jag lärde mig allt om struktur. Jag planerar fortfarande ordningen i skåp ock lådor på samma sätta som han organiserade sin snickarbod. Ock jag limmar fortfarande fast hornen på noshörningen som trillat i golvet. Med Karlsons klister. Precis som farfar.

Inte för att allt var bättre förr. Men det rofyllda i att sitta stilla, koncentrerad på en liten uppgift. Som en noshörning i trä. Med avslaget horn. En noshörning som farfar redan limmat en gång för längesen. Det skänker frid. Så jag sitter där med mitt lim. Ock med mitt kaffe. Och jag tänker. Att så hade farfar aldrig gjort. Han hade lagat noshörningen.

Sen hade han druckit kaffe.

/


Dans. En synd, trots allt?

dansx4-litenDet finns grejer som inte vill vara med. Som gör motstånd. Där gudarna liksom på olika sätt verkar vilja tala om för en, vänligt men bestämt, att det där ger du fan i. Dans är en sån grej.

Det handlar ju om rädsla, egentligen. Eller ren jävla skräck. Du vet, det finns vissa saker som bara ter sig jättehemska. Som helt irrationellt verkar vara obeskrivligt farliga. Ormar. Vatten. Spindlar. Mörker. Gäddor… Egentligen inga farligheter alls. Men ändå. Jag har haft några sådana i mitt vuxna liv. Spindlar. Höjder. Och dans.

Det är klart att det står för något. Med risk för att låta freudiansk så är jag säker på att rädslorna, de oförklarliga irrationella, är symboler för något inom oss själva, något där i det mörka bråddjupet som vi helst undviker att titta ner i. Spindelskräcken hanterar jag idag. Ock höjdskräcken börjar jag få bukt med. I båda fallen genom att hantera andra delar av livet, sånt som handlar om mig själv.

För jag trodde jag var modig. Modig ock självsäker. En som som vågade mer än många. Som vågade ta kliven, gå min egen väg, hoppa utan skyddsnät. Du ser kopplingen, va? Jag var inte så stursk som jag trodde, och trots att jag ofta tog de där kliven i livet ock gick min egen väg, så var jag skiträdd. För det som folk brukar vara rädda för. Egentligen. Rädd för att inte duga. Inte vara älskad. Rädd för vad andra skulle tycka och säga. Det kunde jag naturligtvis inte erkänna, det hade raserat min självbild (vilket den ju såklart gjorde till slut), utan istället riktade sig rädslan åt annat håll, symboliskt, som för att ge mig en chans att förstå.

Jag förstod. Till slut. Ock här och nu är stupen inte så farliga. Mardrömmarna handlar inte längre om att falla, och tanken på att sväva fram genom luften eller hoppa med fallskärm på ryggen lockar fram leenden av välbehag istället för kalla kårar.

Precis så har det varit med dans. Jag kan dansa ensam. I regnet. Eller med min dotter. Men vanlig jävla hopp ock studsdans på krogen, meditativa afrikanska rörelser i grupp eller koreograferade steg på en scen. Allt ha varit förknippat med illamående. Konstigt. Jag menar, jag står på scen. Pratar och sjunger inför folk. Spelar teater, gör bort mig ock utsätter mig för folks tyckanden. Så länge jag slipper dansa.

Så när det nu händer, att hon dyker upp, hon som tjatar om en tur på dansgolvet, ock jag efter en lång stunds övertalning där i nattsuddet tänker att det är dags att ta ett nacksving på den där rädslan, när det nu händer, ock jag ger mig hän och följer med mot dansgolvet, och kvinnan som övertalat, just där, just då, precis innan vi når dansegolvet, trillar baklänges ock slår sig medvetslös mot det hårda golvet. Då, när ambulansen lämnat haket med min tilltänkta moatjé, då tänker jag att det var nog inte meningen.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad dansfobin står för, men uppenbarligen är jag inte mogen att få reda på det än. Jag kanske provar igen om en tio år eller så. Men då ska det fan i mig vara tango.

Tills dess kan jag testa att hoppa från femman Det har jag inte vågat på länge.

/


Inte riktigt här

Jag är inte riktigt närvarande. Platsen jag befinner mig på är inte riktigt där jag är. Tankarna fladdrar och far och vill iväg. Någon annanstans. Här stannar de inte.

Tankarna handlar om rötter och växtkraft. Om jobb och visioner. Om kärlek och längtan. Om ett liv som är mitt, ungefär som det jag har, men med en liten twist, liksom. Jag är nöjd. Nöjd och lycklig. Och tacksam, tro inget annat. Jag är bara inte här. Inte idag. Blå fläckar syns på himmelen och solen kämpar sig igenom. Ovant, tycker solen. Den har inte lyckats bryta igenom så mycket på ett tag.

Jag tycker också att det är ovant. Ljuset. Det är ovant och det drar. Det vill dra mig till sig, och jag vill så gärna låta mig dras med. Men jag står här. Mina fötter står här. Mina ögon tittar ut genom fönstret. Mot ljuset. Det fortfarande kalla men så vackra. Livgivande. Och jag tänker på kärnan jag satte i jord i höstas. Kärnan som inte givit minsta livstecken på hela vintern, men som fått stå kvar i köksfönstret. Och nu, plötslig, spricker den. Rötter tränger sig fram mot krukans glasväggar, och jag kan skönja en grodd inne i sprickan. Det fanns där inne, trots allt. Livet. Det behövde bara lite tid. Och tålamod. Och kärlek.

Jag tittar ut genom fönstret. Det är inte alls det jag är här för att göra. En man cyklar förbi på gatan. Han har röda byxar. Lysande röda byxor och röda skor. Sånt inger hopp.

/


”Så gott så det knullar i munnen…”

Var kommer de ifrån, vardagliga uttryck som ”Ta tjuren vid hornen” och ”Måla fan på väggen”, och mer fackmässiga ordalag som det maritima ”Pissa i babords länspump” eller det gastronomiska språkbruket ”Så gott så det knullar i munnen”.

mögelostDetta är såklart frågor som både stötts och blötts både länge och väl, ibland väl länge, kan man tycka. Måla fan på väggen och kors i taket var något den kände kyrkomålaren Albertus Pictor pysslade med redan under medeltiden, det sista antagligen mest för att så att säga, lägga lök på laxen. Alldeles uppåt väggarna, kan tyckas, i en tid med usla säkerhetsanordningar och ännu sämre fackliga avtal. Trillade den gode Albertus ned så gick det åt helvete, så att säga. När han målade fan på väggen.

Ursprunget till den sistnämnda harangen – som lämpligen lämpar sig vid kulinariska sensationer, eller så kallade ” gastronomic Halleluja moments” – blev jag själv klar över helt nyligen när jag introducerades för den sensationella smakkrocken som uppstår mellan grönmögelost och hjortronsylt i förening. Döm om min förvåning när gommen och tungan möttes i en ljuvlig extas som inte kan beskrivas i andra termer än rent erotiska. Tungan vibrerade som en råttpick mot gom och kinder som svarade med mjuka pulserande sammandragningar. Den orgastiska krevaden var ett faktum.

Vid dylika tillfällen kommer frasen självmant, obestridligen och obönhörligen. Först i normal, om än något darrande, samtalston, för att sjunka i volym till i det närmaste en viskning mot slutet av frasen, troligtvis på grund av den brist på andhämtning som uppstår under dessa och liknande omständigheter. Tidigare var det kutym att efteråt luta sig tillbaka och tända en cigarett, ett bruk som dock inte är gängse numera.

Nåväl, den lukulliska upplevelsen i fråga tog över måttan både anda och sans ur min kropp, men så fort jag återfått dessa började jag naturligtvis nogsamt och utan mannamån analysera ursprunget, orsaken till att ett sådant uttryckssätt. Hur hade det uppstått? Svaret lät inte vänta på sig. Ordalydelsen är med all säkerhet lika gammal som det det kulinariska ursprunget.

Och var stod då ursprunget till mycket av vår tids njutning för finsmakande och känsliga gommar? Var skapades så mycket av det som dagens konnässörer provar, värderar, recenserar och spiller. Var uppfanns och/eller förbättrades och utvecklades de goda ostarna, inläggningarna, ölet och det mousserande vinet? Jo, i Europas kloster. Munkar och…ja främst munkar, nunnorna utvecklade vadmalsbroderiet…munkar som, i brist på annat (If you see what I mean. ”blink” ”blink”), gjorde vad de kunde och tilläts, för att på sitt eget lilla vis uppnå  gudomlig fröjd (If you see what I mean. ”blink” ”blink”) experimenterade med allehanda lagringar, tillsatser och konstiga blandningar. Det får man förstå. Självklart ville de få det så gott så det knullar i munnen. I brist på annat. Som sagt.

Cajsa Wargs berömda uttryck ”Man tager vad man haver” får plötsligt en helt ny innebörd.

/


Kände du?

Kände du? frågade han med fingrarna. Helst hade han velat säga orden med munnen. Uttala orden ljudligt och titta henne i ögonen som för att se hennes svar. Han sa orden för sig själv, bara för att höra hur det lät och orden försvann ut i sovrummets tomhet. Hon var inte där, inte ens i samma stad. Hon fanns många mil därifrån, men bara några knapptryck bort. Så han slog med klumpiga fingrar på telefonen. Kände du? stod det på skärmen.

Hjärta

Hon halvlåg i soffan med blicken på telefonen. Väntan. Hon väntade på vad han skulle skriva. Han väntade också. Tankepaus. Hon ville inte vara där. I soffan. Hon såg den inre bilden. Hon, tillsammans med honom, där i sängen. Kaffe, varsin kopp. Varsin penna och ett block lutat mot uppdragna knän. I blocket klottrades bilder och ord, fantasier och idéer som fick ta form eller bara skrattas åt.

Det var hans bild men hon tyckte om den. Han tyckte om den också. Och när hon lutade sig fram för att peka med pennan på något, nuddade hennes bröst mot hans arm. Han kände det och hon kände att han kände och ögonblicket varade en evighet och det var ingen stor sak men ändå, det var ett ögonblick av närhet som båda fastnade i, kort, innan hon fortsatte peka. Ingen av dem låtsades att det någonsin hänt.

Och det hade det ju inte. Inte egentligen.

Men nu. Väntan. Samla tankarna. Och känslorna. Känslorna som tog så stor plats i magen. Från magen och ner. Från magen och upp. Bröstet fullt. Undanträngda tankar. Det hade varit så många ord. De hade inget annat. Bara skrivna ord. De hade kunnat ringa, men det kunde vara farligt. Tänk om det förstörde magin. Ordens magi. Förhastade ord. Talade ord kan gå fort, och båda ville hinna tänka. Hinna känna. Det här var viktigt. Prata, javisst, men med närvarande händer och ögon som ser och som utrycker.

Så hon väntade. Liksom han. Plötsligt rös han till. Det var som en vindpust av känslor genom kroppen. Över ryggen. Han visste vad det var men kunde inte sätta ord på det. Det var en sån känsla som är svår att sätta ord på. Eller bild. En sån känsla som bara är. Kände du? skrev han och förberedde sig på att ändå behöva försöka förklara vad som just rusat över hans rygg.

Han stannade upp och såg symbolen som visade att hon skrev något. Det här ögonblicket var på riktigt och oändligt kort. Han väntade på svaret och gjorde sig beredd. Ja, skrev hon.

Ja. Bara det.

Det fanns inte mycket mer att skriva.

/


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 471 andra följare

%d bloggers like this: