En enda stor familj.

Det är härligt ändå. Att leva i en kärleksfull värld. Där alla är lika mycket värda. Att leva med varandra. För varandra. Som en enda stor familj. Ja, bortsett från muselmanerna då.

Det vet ju alla hur dom är, araberna, med sina självmordsbombningar och burkor. Sånt vill man helst slippa. Men alla vi andra, som lever i harmoni och kärlek. Utom afrikanerna då. Dom vet ju inte vad harmoni är. Kriga och våldta är allt dom gör, bara för att dom råkar sitta på mineraler och diamanter som alla vi andra behöver till våra Iphones och surfplattor. Det där måste någon faktiskt ta tag i.

Men vi andra. Som en enda stor familj.

Eller nästan i alla fall. Valfuskande ryssar och självgoda amerikaner är förstås jobbiga. Usch! För att inte tala om alla nyrika kineser som kommer hit och snor vår biltillverkning. Tror stora länder att dom kan göra precis hur dom vill?

Men resten av oss. Vi, här i Europa. Här har vi lag och ordning. Och harmoni. Hade vi bara sluppit sopa upp efter de ansvarslösa grekerna och italienarna hade väl allt varit frid och fröjd. Spanjorerna och fransmännen är väl snart där också, dom lata jävlarna. Räckte det inte med att vi skulle bära upp hela östblocket när Sovjet rämnade? Och vad är tacken för det? En massa polacker som kommer hit och snor alla byggjobb!

Nej, tacka vet jag oss här i Norden, eller Skandinavien åtminstone. Eller Sverige. Tänk om alla kunde vara som oss. Finnarna är det väl inget större fel på, om dom bara är nyktra, men norrmännen har ju varit styva i korken ända sedan unionsupplösningen. Och danskarna, dom rasisterna… Ja vad ska man säga om dom. Att förstå vad dom säger går i alla fall inte.

Fast det gör man ju inte med skåningar och lappjävlar heller. Dalmasar är bra. Om dom bara inte gett alla oss andra dåligt samvete genom att vara så förbannat flåshurtiga och klämkäcka. Det är värre än alla snåla smålänningar och dryga stockholmare tillsammans.

Nä, tänk om alla kunde vara som oss här i Göteborg. Glada och kärleksfulla. Då menar jag naturligtvis inte alla kulturellt postsocialistiska arbetare och urgöteborgare, dom tillhör en utdöende art. Men vi andra, nygöteborgarna.

Fast jag betackar mig för Haga-snobbarna och patrasket i Frölunda. Men vi, här på öster. I Björkekärr. Tänk om alla kunde vara som oss. Här.
På min gata.
I det här huset.
På den här våningen.
På den här sidan tangentbordet…

Jag är som en enda stor familj. Tänk om alla kunde vara som mig.

Som mig och Gösta Bernard.

Ps. Den skräckblandade inspirationen till detta inlägg fick jag när jag läste kommentarerna till Margot Wallströms debattartikel i Svd idag.