Den stackars kostymkillen i glimrande gröna bilen fick motorstopp mitt på påfarten till E6. Sablans nedrig osis. Varför tror jag att det är nåt lurt? Jag vill inte tro det? Jag vill ju inte vara fördomsfull. Eller är jag bara sunt försiktig?
Min första impuls är att bara skita i allt ihop och köra förbi. Låtsas inte se. För det ser verkligen lurt ut. Motorstopp? Just där? Killen som viftar med armarna bredvid bilen ser också skum ut. Randig kostym som ser dyr ut, blanka skor, backslick och hästsvans. Och glitter runt hals och fingrar. Han ser inte ut som en som får motorstopp. Det är gamla tanter som får det.
Så min första impuls är att bara skita i allt ihop och köra förbi. Det har aldrig hänt mig. Motorstopp, alltså. Men tänk om det gör det. Tänk om det är jag blir stående mitt i påfarten. Jag har klantat mig förr. Skulle jag se ut som en sån som får motorstopp?
Dessutom vill jag tro gott om folk. Jag övar och tränar på att inte döma, inte ta för givet att det är något lurt. Jag övar på att inte kategorisera människor, så där som dom flesta av oss faktiskt gör, fast vi inte inte vill erkänna det, eller ens gillar det. Jag övar på att utmana mig själv och mina fördomar. Så jag stannar, om än försiktigt, redo att gasa om det behövs.
-Can you help me? frågar han med bedjande blick. Han ser sliskig ut, och jag funderar på varför det är just ett sådant ord som dyker upp i min skalle. Sliskig..? Hur ser jag själv ut?
-Do you speak german? frågar sliskige killen.
-No, svarar jag.
-English?
-No, svarar jag utan att tänka mig för och inser hur osäker jag känner mig. Jag ler överskylande.
-Were is the nearest gas station? How far is it? undrar han och ackompanjerar den bedjande blicken med ett tilltagande smil. Jag tittar i backspegeln och ser konturerna av en ännu en man i den bensintomma bilen. Jag tänker efter snabbt innan jag förklarar att det ligger en kilometer i andra riktningen.
Nu blir sliskige killens leende ännu bredare.
-The problem is that we don’t have any money, förklarar han och vänder upp handflatorna vid sidan av kroppen sådär som fotbollspelare brukar göra när de sparkat ner en motståndare och fått en frispark emot sig.
Men pengabristen verkar inte vara något problem. Han tar av sig sin jättetjocka guldring och sträcker fram den mot mig, och nu kommer orden fort. Jag har blivit hans vän – my friend, lägger han till efter varje mening – och leendet är om möjligt ännu bredare. Om jag köper ringen kan han köpa bensin. Eller halsbandet. En tjock guldlänk skramlar runt halsen. Det är ingen stor uppoffring för honom, berättar han. Han säljer smycken. Jotack, jag märker det.
-No, säger jag.
-No.
-No…
-Okey, my friend, säger sliskige killen med leendet intakt och backar bort från min bil.
-Have a nice day, hör jag när jag kör iväg.
Jag känner mig dum. Och lurad. Trots att han inte varit så nära, känner jag efter så att plånbok och telefon ligger kvar i fickorna. Han försökte blåsa mig, och när jag drog stod han kvar med en blick som om han lyckats. Jag tittade mig omkring i bilen för att se om nåt fattades. Det verkade inte så.
Men min kamp mot mina egna föreställningar och fördomar har fått sig en knäck. Åtminstone en liten.
/
